Långseglaren Milo Dahlmann ombord i "Artemisia II" har nu nått Stilla Havet efter att med viss möda ha passerat Panamakanalen. Nu har hon varit på väg i snart ett år. Det var strax efter midsommar som hon avseglade från Stockholm och Nynäshamn efter att bland annat ha fixat sin pulpit. Målet är att under 2010 nå Antarktis efter att ha seglat efter västra kusten på Sydamerika med bland annat ett stopover på Galapagosöarna.
Så här skriver hon senast på sin blogg http://artemisia2.blogspot.com/
"Vulkanutbrottet på Island gjorde att Inger och Jaak kom lite senare än vad som var tänkt. Men det gjorde ingenting. Vår färd genom Panamakanalen gick bra. Fast den första dagen kom ett regn jag inte sett på mycket länge. Det mer eller mindre öste ner konstant i sex timmar. Att ha regnkläder på går nästan inte i hettan, och vi har sällan varit så blöta! Att manöverera inne i slussarna är inte det lättaste, starka strömmar och virvlar från de stora fartygen som också ska igenom. Men vi var riktigt proffsiga! I de tre första slussarna som tog oss sammanlagt 30 meter upp låg vi fast vid en lotsbåt. Det är ett av de bästa sätten, för då slipper man hålla på med de långa linorna upp till land. Sen var det en lugn färd genom Gatun Lake, den konstgjord sjön mellan de två stora haven. I denna sjö finns det faktiskt krokodiler! Men vi såg dem inte... Sen kom vi till de tre slussarna som tog oss ner 30 meter. Där låg vi utan lotsbåt, mitt i med fyra linor upp till land. Något helt annat än Göta kanal!
Nu ligger vi vid Balboa Yacht Club. Idag ska vi planera vår vidare färd. Vi ska till Costa Rica, men det finns ett antal fina öar på vägen, vi behöver bara besämma vilka utav dem vi vill till. Troligtvis seglar vi vidare i helgen.
Jag har snart varit borta i ett år. Att leva så här känns nu så naturligt. Har svårt att tänka mig något annat! Fast jag vet också att det kommer en punkt då jag vill ha tillbaka mitt "andra liv". Men nu njuter jag i fulla drag! "
"Vulkanutbrottet på Island gjorde att Inger och Jaak kom lite senare än vad som var tänkt. Men det gjorde ingenting. Vår färd genom Panamakanalen gick bra. Fast den första dagen kom ett regn jag inte sett på mycket länge. Det mer eller mindre öste ner konstant i sex timmar. Att ha regnkläder på går nästan inte i hettan, och vi har sällan varit så blöta! Att manöverera inne i slussarna är inte det lättaste, starka strömmar och virvlar från de stora fartygen som också ska igenom. Men vi var riktigt proffsiga! I de tre första slussarna som tog oss sammanlagt 30 meter upp låg vi fast vid en lotsbåt. Det är ett av de bästa sätten, för då slipper man hålla på med de långa linorna upp till land. Sen var det en lugn färd genom Gatun Lake, den konstgjord sjön mellan de två stora haven. I denna sjö finns det faktiskt krokodiler! Men vi såg dem inte... Sen kom vi till de tre slussarna som tog oss ner 30 meter. Där låg vi utan lotsbåt, mitt i med fyra linor upp till land. Något helt annat än Göta kanal!
Nu ligger vi vid Balboa Yacht Club. Idag ska vi planera vår vidare färd. Vi ska till Costa Rica, men det finns ett antal fina öar på vägen, vi behöver bara besämma vilka utav dem vi vill till. Troligtvis seglar vi vidare i helgen.
Jag har snart varit borta i ett år. Att leva så här känns nu så naturligt. Har svårt att tänka mig något annat! Fast jag vet också att det kommer en punkt då jag vill ha tillbaka mitt "andra liv". Men nu njuter jag i fulla drag! "
Milo/Bakgrund:
Vid förra Atlantseglingen för 13 år sedan år 1997 seglade Milo över Atlanten mera sydvart mot hamnstaden Mar del Plata i Argentina. Då seglade hon ensam tre av 15 delsträckor i sin dåvarande segelbåt en Bianca 27 ”Artemisia”.Nu är målsättningen att fortsätta genom Panamakanalen till Stilla Havet till Costa Rica och till fadderbarnet i Nicaragua. Sedan sätts kursen mot Galapagosöarna och vidare sydvart mot Chile, Antarktis och åter till Argentina, Uruguay, Brasilien, Azorerna och hem till Sverige. Drygt två år räknar hon med att långsegla på vissa etapper ensam och på några etapper med besättningMilo blev en historisk svensk långseglare när hon åren 1997-1998 i det närmaste rundade Sydamerika i sin Bianca 27:a ”Artemisia”. Hon seglade sedan ensam från Kuba till England via Azorerna men hade besättning på de övriga etapperna, en total seglad distans på cirka 30 000 sjömil. Ett trasigt vindroder stoppade hennes försök att nå målet – Antarktis.Om denna segling berättar hon livfullt – mellan skratt och gråt – boken ”Min dröm om havet” 30 000 sjömil i liten båt (B. Wahlströms år 2000.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar