Ett sovjetiskt ubåtsvrak har hittats utanför Gotland. Ubåten är av samma typ som U 137 (bilden) som grundstötte i Karlskrona skärgåd i oktober 1981 samtidigt som försvarmakten i hemlighet utprovade en ny ubåtsjaktstorped. Ubåtsvraket utanför Gotland hittades ev en privat dykfirma MMT i Oskarshamn år 2009 och i november 2010 sände firman ner dykare för att kolla upp ubåten som visade sig vara mycket illa tilltygad. Firman har vädjat till försvarsmakten att kolla upp ubåten så det inte finns några kärnvapen ombord. U 137:an hade som bekant känrvapen ombord enligt de mätningar som gjordes på plats.
Är det Hofstens ubåt som ligger där? var en fråga jag ställde mig omedelbart. I september 1980 fällde jagaren Halland en antiubåtsraket med 100 kg trotyl som en misstänkt främmande ubåt vid Huvudskär i Stockholms skärgård. Om denna händelse som inledde den officiella delen av den svenska ubåtkrisen under 80-talets kalla krig skrev jag så här i september 2010 på 30-årsdagen av den dramatiska ubåtsjakten.
För snart 30 år sedan hösten 1980 inträffade den så kallade Huvudskärsincidenten då den svenska marinen med jagaren Halland (bilden) i spetsen jagade en främmande ubåt i farvattnen utanför Huvudskär i Stockholms skärgård. Sjunkbomber fälldes från helikopter men försöken att varna ubåten misslyckades. För första gången vägrade ubåten att lämna svenskt farvatten.
För oss journalister blev denna incident startskottet för ett försök till att rapportera om misstänkta ubåtar inom svensk farvatten. Det blev en svår uppgift att utläsa och kritisk granska de hundratals tips som under de kommande åren strömmade in till Dagens Nyheters redaktion.
Här följer att avsnitt ur mitt manuskript "Djupa lögner" som handlar om den och andra ubåtsincidenter som inträffade när det kalla kriget i Östersjön var som hetast åren 1980-90. Under de kommande åren kom Sverige att avge två protestnoter till dåvarande Sovjetunionen som militären utpekade som den makt som låg bakom kränkningarna.
30 år senare år 2010 är det kalla kriget slut för länge sedan men ubåtsfrågan är långt ifrån slutdebatterad. Det råder oenighet mellan troende och icke troende om vad som egenligen hände. Ubåtar? Minkar? Ingenting?
För oss reportrar som var med på plats finns många tvivlare. Var vi "nyttiga idioter" som lät oss manipuleras av militären, politiker och av utländska desinformatörer? Bevisfrågan har dominerat debatten. Den svenska försvarsmakten lyckades aldrig tvinga upp någon ubåt till ytan för identifiering vilket skeptikerna har tagit till intäkt för att det aldrig var några främmande ubåtar på svenskt inre vatten. Ubåtsjakterna blev alltmer spöklika. Samtidigt talade det strategiska läget i Europa under slutfasen av det kalla kriget att det var Sovjetunionen som kränkte Sverige i möjligen med målet att skapa ubåtsbaser i den skyddade svenska skärgården som skulle användas i ett krig.
Senaste inlägget från militären är förre ÖB Bengt Gustafssons nyutkomna bok "Sanningen om ubåtsfrågan - ett försök till analys (Santérus förlag) som i huvudsak utpekar Sovjetunionen som ansvarig för ubåtskränkningarna. Han lämnar dock fältet öppet för vidare forskning bland annat om NATO-ubåtar var inblandade. Nytt och spännande är hans redovisning av sovjetiska miniubåtar.Här kommer min version och minnesbild om vad som hände på DN:s redaktion för 30 år sedan.
________________________________________________________
Ubåtslarm hade ingen större trovärdighet hos DN:s nyhetsredaktion i slutet av 1970-talet. En av notischeferna som sorterade morgonens telegram och svarade i telefon var Hugo. Han kommenterade ubåtslarmen så här ibland:- Det finns inga ubåtar och om de finns så inte är de ryska…När dåvarande moderate försvarsministern Eric Krönmark hösten 1980 fick en begäran om skarp vapeninsats mot en misstänkt ubåt i farvattnen nära Huvudskär i Stockholms skärgård så förstod vi i DN:s nyhetsgrupp att militären menade allvar.Den så kallade ”nyhetsgruppen” hade bildats tre år tidigare hösten 1977 på initiativ av redaktionsledningen och några reportrar. Gruppen skulle sortera direkt under nyhetschefen.Skarp vapeninsats mot misstänkt ubåt i fredstid krävde regeringsbeslut och det var den begäran som moderaten Krönmark i den borgerliga minoritetsregeringen fick ta ställning till. Folkpartiets dåvarande ledare Ola Ullsten var statsminister. Försvarsministerns uttalande att marinen kunde beordras att sänka en främmande ubåt var ett så skarpt uttalande att vi måste ta det på allvar.Uppgifter från marinens sjögående båtar talade för att besättningen på bogserbåten ”Ajax” den 18 september på 300 meters håll såg ett gråsvart ubåtstorn passera för att försvinna under vattenytan.Ubåtstornet hade en mycket karaktäristisk profil. I Östersjön fanns 1980 bara en sådan typ – den sovjetiska ubåten ”Whiskey” (Nato-beteckning). Ungefär 200 ubåtar hade byggts av denna typ sedan början av 50-talet och vid denna tidpunkt var 50 ubåtar i tjänst och cirka 100 i reserv. Ubåtar fanns bland annat i Polen som tillhörde Warszawa-pakten.I DN:s nyhetsgrupp kom ubåtarna att hamna på mitt bord. Jag hade ett förflutet som sjöman i svenska handelsflottan i åtta år och hade studerat tre år på sjöbefälsskolan i Stockholm och avlagt sjökaptensexamen 1962. I tre år hann jag segla sjöbefäl innan jag mönstrade av och började läsa till journalist i Poppius Journalistskola.Jag kom till DN år 1970 efter några år i specialtidningar för båtliv och jag hade nyss fyllt 40 år när ubåtarna dök upp i mitt liv.Fanns det några ubåtar i ”klippen”? Dessa klipp fanns i DN:s jättearkiv som bestod av små bruna kuvert noga sorterade i trälådor. I dessa fanns de flesta artiklar som skrivits genom åren. Jag hittade ett kuvert med rubriken ”kränkningar” och fastnade för en rapport från DN:s Göteborgsredaktion i slutet av oktober 1966.Detta år var ubåtslarmen många. ”Minsveparfolk – Vi ”satt” på ubåten i två timmars tid” löd rubriken i DN den 22 november 1966 under en fyrspaltig bild av besättningen på kustflottans minsvepare ”Hasslö”. Vid minst två tillfällen hade man med blotta ögat sett främmande ubåt långt inne på svenskt vatten mellan Lysekil och Marstrand på västkusten. En låda knallskott kastades i vattnet. Med två metallod hittades ubåten på 9 meters djup på en position där sjökortsdjupet var 30 meter.”Grodmän spionerar ny teori – vittnen såg ubåt i fjord” löd rubriken på ”ettan” och i tidningen en fyrspaltig artikel under rubriken ”Militärbaser spionmål.”Ett misstänkt främmande ubåt hade siktats och sjunkbombats utanför Lysekil och grodmän misstänktes ha landsatts nära militära anläggningar i Gullmarsfjorden. De vittnen som sett en ubåt utanför Skredsvik sades vara ”fullt pålitliga”. Efter sjunkbombsanfall siktades oljefläckar. Militärbefälhavaren avbröt till slut de resultatlösa ubåtsspaningarna. Ett tiotal rapporter om siktad ubåt hade lämnats in till milo Väst i Skövde.Dåvarande försvarsminister Sven Andersson (s) sade i riksdagen i den debatt som följde:”Det råder inget tvivel om att främmande ubåtar vid flera tillfällen befunnit sig på svenskt territorium.”En tidning som misstrodde denna ubåtsjakt var sjöfolksförbundets tidning ”Sjömannen”. I en artikel publicerad från den 10 november 1966 skriver tidningen: ”Ubåtsjakten en bluff. Höga militärer anklagas”.”Så länge våra marina myndigheter inte kan ge mer dokumenterade fakta och komma med annat än diffusa påståenden och vaga kommentarer i officiella kommunikéer så tror vi att det är en ubåtsvals som spelats upp för svenska folket. En vals och ingenting annat!”.DN:s Moskvakorrespondent rapporterade söndagen den 13 november 1966 att ubåtarna i Sverige ej var sovjetiska. I den militära tidskriften Röda Stjärnan refererade en talesman för sovjetiska marinkommandot som sa att sådana uppgifter var rena spekulationer i syfte att förleda den svenska opinionen.När ubåtslarmet vid Huvudskär kom hösten 1980 ordnade jag på DN fram ett sjökort och började studera öar, kobbar skär och djupkurvor. Om det fanns en främmande ubåt där så var det i ”mina” vatten där jag växt upp sommartid innan jag gick till sjöss.I början av 1950-talet hyrde familjen en sommarstuga på ön Marbäling som ligger strax norr om Utö och när Sadelöga och Huvudskär. Detta skärgårdsområde var flottans basområde där ständiga övningar pågick. Inte så långt från vår ö låg Stabbo där marinens värnpliktiga lärde sig skjuta luftvärnskanon mot randiga korvar som släpades efter surrande propellerplan.Min militära kunskap var liten. Under min värnplikt som civil sjökapten i marinen i början av 1960-talet tjänstgjorde jag bland annat på isbrytare och som båtförare i sjötransporten på Märsgarn i Horsfjärden. Jag körde kustflottans snabbåt ”Kuling” och vattenbåtar ”Glan” som försörjde kustflottan med färskvatten och färjan mellan Märsgarn och Årsta Havsbad. Jag hade civil behörighet som styrman och befälhavare i begränsad sjöfart vilket försvarsmakten listigt utnyttjade för en dagpenning på 12 kronor.Den främmande ubåten som siktades vid Huvudskär den 18 september 1980 vägrade lämna svenskt vatten. Dåvarande ÖB Lennart Ljung beordrade fram en särskild analysgrupp för att närmare analysera detta nya uppträdande.Militära källor berättade att en helikopter fällt sjunkbomber som varning och ubåten skulle då ha styrt ostvart. Några dagar senare fick en svensk ubåt kontakt med en ubåt som låg åtta sjömil inne på svenskt territorialvatten. Den svenska ubåten steg upp till vattenytan och knallskott fälldes mot den okända ubåten som då styrde ostvart.Tre dagar senare fick marinen en ny kontakt med okänd ubåt strax söder om ögruppen Huvudskär. En sjunkbomb fälldes från helikopter som varning. Den okända ubåten girade ostvart igen.Två dagar senare var det dags igen denna gång ost om Huvudskär. Besättningen på en helikopter såg ett kort ögonblick den okända ubåtens master över vattenytan. En av marinens helikopter fick hydrofonkontakt med stillaliggande okänt föremål på botten och fällde för säkerhets skull en sjunkbomb som varning. Det okända föremålet visade sig senare vara ett vrak.Den 25 september beordrade ÖB Lennart Ljung förstärkning och jagaren ”Halland” som låg på översyn vid Muskö örlogsbas i Horsfjärden. Fartygschef var kommendörkapten Hans von Hofsten. På kvällen den 27 september ger försvarsstabens operationsledning order om att IKFN skall tillämpas utan inskränkning.IKFN är ett reglemente för krigsmaktens uppträdande i fred och neutralitet. Om en främmande ubåt kommer innanför territorialgränsen 12 sjömil skall den först varnas med knallskott eller sjunkbomb. Om ubåten envist vägrar ge sig av kan ytterligare varningsskott avlossas efter ”särskild order”.När jagaren ”Halland” är på gång över Mysingen får helikoptrar ny kontakt med den främmande ubåten fyra sjömil söder om Huvudskär och fäller sjunkbomber. Så här berättade fartygschefen Hans von Hofsten om vad som hände:”Med utnyttjande av de sista skvättarna bränsle lyckas helikoptrarna hänga kvar i luften och leda in ”Halland” för anfall. På 800 meters håll skjuter jagaren en stridsladdad antiubåtsraket med 100 kilogram trotyl mot ubåten.Syftet med vapeninsatsen är alltjämnt att tvinga ubåten att inte övervattensläge, inte att sänka den. Efter avlossandet av AU-raketen förloras kontakten med ubåten. Ytterligare kontakter erhålls inte.”Ubåtsjakten vid Huvudskär avblåstes efter nästan tre veckor operation. Den 5 oktober siktade det polska ubåtsbärgningsfartyget PIAST 281 på internationellt vatten vid Hoburgen sydost om Gotland. Trålare från öststaterna bildar en ring runt fartyget. Två polska Whisky-ubåtar intar ytläge nära bärgningsfartyget och en av ubåtarna förfaller vara skadad, enligt en observatör.Observationen av en Whisky-ubåt från bogserbåten ”Ajax” den 18 september kunde ha ett samband med den skadade ubåten som siktades den 5 oktober, men dessa iakttagelser räckte inte som bevis, enligt försvarsstabens bedömning.För några få nyhetsjournalister på DN:s redaktion var Huvudskärs-incidenten år 1980 inte det första ubåtslarmet detta år. Jagaren ”Halland” fällde den 12 mars samma år en sjunkbomb mot misstänkt ubåt vid inloppet till Karlskrona. Ubåten hade lokaliserats med aktiv hydrofon under goda hydroakustiska förhållanden i vattnet. Under den påföljande jakten gjorde ubåten flera undanmanövrar innan den lämnade svenskt vatten sedan sjunkbomben fällts.En märklig detalj var att den främmande ubåten på ett retfullt sätt började sända med sin aktiva hydrofon från en position nära territorialvattengränsen. Karlskrona-incidenten väckte ingen större uppmärksamhet i media.
För snart 30 år sedan hösten 1980 inträffade den så kallade Huvudskärsincidenten då den svenska marinen med jagaren Halland (bilden) i spetsen jagade en främmande ubåt i farvattnen utanför Huvudskär i Stockholms skärgård. Sjunkbomber fälldes från helikopter men försöken att varna ubåten misslyckades. För första gången vägrade ubåten att lämna svenskt farvatten.
För oss journalister blev denna incident startskottet för ett försök till att rapportera om misstänkta ubåtar inom svensk farvatten. Det blev en svår uppgift att utläsa och kritisk granska de hundratals tips som under de kommande åren strömmade in till Dagens Nyheters redaktion.
Här följer att avsnitt ur mitt manuskript "Djupa lögner" som handlar om den och andra ubåtsincidenter som inträffade när det kalla kriget i Östersjön var som hetast åren 1980-90. Under de kommande åren kom Sverige att avge två protestnoter till dåvarande Sovjetunionen som militären utpekade som den makt som låg bakom kränkningarna.
30 år senare år 2010 är det kalla kriget slut för länge sedan men ubåtsfrågan är långt ifrån slutdebatterad. Det råder oenighet mellan troende och icke troende om vad som egenligen hände. Ubåtar? Minkar? Ingenting?
För oss reportrar som var med på plats finns många tvivlare. Var vi "nyttiga idioter" som lät oss manipuleras av militären, politiker och av utländska desinformatörer? Bevisfrågan har dominerat debatten. Den svenska försvarsmakten lyckades aldrig tvinga upp någon ubåt till ytan för identifiering vilket skeptikerna har tagit till intäkt för att det aldrig var några främmande ubåtar på svenskt inre vatten. Ubåtsjakterna blev alltmer spöklika. Samtidigt talade det strategiska läget i Europa under slutfasen av det kalla kriget att det var Sovjetunionen som kränkte Sverige i möjligen med målet att skapa ubåtsbaser i den skyddade svenska skärgården som skulle användas i ett krig.
Senaste inlägget från militären är förre ÖB Bengt Gustafssons nyutkomna bok "Sanningen om ubåtsfrågan - ett försök till analys (Santérus förlag) som i huvudsak utpekar Sovjetunionen som ansvarig för ubåtskränkningarna. Han lämnar dock fältet öppet för vidare forskning bland annat om NATO-ubåtar var inblandade. Nytt och spännande är hans redovisning av sovjetiska miniubåtar.Här kommer min version och minnesbild om vad som hände på DN:s redaktion för 30 år sedan.
________________________________________________________
Ubåtslarm hade ingen större trovärdighet hos DN:s nyhetsredaktion i slutet av 1970-talet. En av notischeferna som sorterade morgonens telegram och svarade i telefon var Hugo. Han kommenterade ubåtslarmen så här ibland:- Det finns inga ubåtar och om de finns så inte är de ryska…När dåvarande moderate försvarsministern Eric Krönmark hösten 1980 fick en begäran om skarp vapeninsats mot en misstänkt ubåt i farvattnen nära Huvudskär i Stockholms skärgård så förstod vi i DN:s nyhetsgrupp att militären menade allvar.Den så kallade ”nyhetsgruppen” hade bildats tre år tidigare hösten 1977 på initiativ av redaktionsledningen och några reportrar. Gruppen skulle sortera direkt under nyhetschefen.Skarp vapeninsats mot misstänkt ubåt i fredstid krävde regeringsbeslut och det var den begäran som moderaten Krönmark i den borgerliga minoritetsregeringen fick ta ställning till. Folkpartiets dåvarande ledare Ola Ullsten var statsminister. Försvarsministerns uttalande att marinen kunde beordras att sänka en främmande ubåt var ett så skarpt uttalande att vi måste ta det på allvar.Uppgifter från marinens sjögående båtar talade för att besättningen på bogserbåten ”Ajax” den 18 september på 300 meters håll såg ett gråsvart ubåtstorn passera för att försvinna under vattenytan.Ubåtstornet hade en mycket karaktäristisk profil. I Östersjön fanns 1980 bara en sådan typ – den sovjetiska ubåten ”Whiskey” (Nato-beteckning). Ungefär 200 ubåtar hade byggts av denna typ sedan början av 50-talet och vid denna tidpunkt var 50 ubåtar i tjänst och cirka 100 i reserv. Ubåtar fanns bland annat i Polen som tillhörde Warszawa-pakten.I DN:s nyhetsgrupp kom ubåtarna att hamna på mitt bord. Jag hade ett förflutet som sjöman i svenska handelsflottan i åtta år och hade studerat tre år på sjöbefälsskolan i Stockholm och avlagt sjökaptensexamen 1962. I tre år hann jag segla sjöbefäl innan jag mönstrade av och började läsa till journalist i Poppius Journalistskola.Jag kom till DN år 1970 efter några år i specialtidningar för båtliv och jag hade nyss fyllt 40 år när ubåtarna dök upp i mitt liv.Fanns det några ubåtar i ”klippen”? Dessa klipp fanns i DN:s jättearkiv som bestod av små bruna kuvert noga sorterade i trälådor. I dessa fanns de flesta artiklar som skrivits genom åren. Jag hittade ett kuvert med rubriken ”kränkningar” och fastnade för en rapport från DN:s Göteborgsredaktion i slutet av oktober 1966.Detta år var ubåtslarmen många. ”Minsveparfolk – Vi ”satt” på ubåten i två timmars tid” löd rubriken i DN den 22 november 1966 under en fyrspaltig bild av besättningen på kustflottans minsvepare ”Hasslö”. Vid minst två tillfällen hade man med blotta ögat sett främmande ubåt långt inne på svenskt vatten mellan Lysekil och Marstrand på västkusten. En låda knallskott kastades i vattnet. Med två metallod hittades ubåten på 9 meters djup på en position där sjökortsdjupet var 30 meter.”Grodmän spionerar ny teori – vittnen såg ubåt i fjord” löd rubriken på ”ettan” och i tidningen en fyrspaltig artikel under rubriken ”Militärbaser spionmål.”Ett misstänkt främmande ubåt hade siktats och sjunkbombats utanför Lysekil och grodmän misstänktes ha landsatts nära militära anläggningar i Gullmarsfjorden. De vittnen som sett en ubåt utanför Skredsvik sades vara ”fullt pålitliga”. Efter sjunkbombsanfall siktades oljefläckar. Militärbefälhavaren avbröt till slut de resultatlösa ubåtsspaningarna. Ett tiotal rapporter om siktad ubåt hade lämnats in till milo Väst i Skövde.Dåvarande försvarsminister Sven Andersson (s) sade i riksdagen i den debatt som följde:”Det råder inget tvivel om att främmande ubåtar vid flera tillfällen befunnit sig på svenskt territorium.”En tidning som misstrodde denna ubåtsjakt var sjöfolksförbundets tidning ”Sjömannen”. I en artikel publicerad från den 10 november 1966 skriver tidningen: ”Ubåtsjakten en bluff. Höga militärer anklagas”.”Så länge våra marina myndigheter inte kan ge mer dokumenterade fakta och komma med annat än diffusa påståenden och vaga kommentarer i officiella kommunikéer så tror vi att det är en ubåtsvals som spelats upp för svenska folket. En vals och ingenting annat!”.DN:s Moskvakorrespondent rapporterade söndagen den 13 november 1966 att ubåtarna i Sverige ej var sovjetiska. I den militära tidskriften Röda Stjärnan refererade en talesman för sovjetiska marinkommandot som sa att sådana uppgifter var rena spekulationer i syfte att förleda den svenska opinionen.När ubåtslarmet vid Huvudskär kom hösten 1980 ordnade jag på DN fram ett sjökort och började studera öar, kobbar skär och djupkurvor. Om det fanns en främmande ubåt där så var det i ”mina” vatten där jag växt upp sommartid innan jag gick till sjöss.I början av 1950-talet hyrde familjen en sommarstuga på ön Marbäling som ligger strax norr om Utö och när Sadelöga och Huvudskär. Detta skärgårdsområde var flottans basområde där ständiga övningar pågick. Inte så långt från vår ö låg Stabbo där marinens värnpliktiga lärde sig skjuta luftvärnskanon mot randiga korvar som släpades efter surrande propellerplan.Min militära kunskap var liten. Under min värnplikt som civil sjökapten i marinen i början av 1960-talet tjänstgjorde jag bland annat på isbrytare och som båtförare i sjötransporten på Märsgarn i Horsfjärden. Jag körde kustflottans snabbåt ”Kuling” och vattenbåtar ”Glan” som försörjde kustflottan med färskvatten och färjan mellan Märsgarn och Årsta Havsbad. Jag hade civil behörighet som styrman och befälhavare i begränsad sjöfart vilket försvarsmakten listigt utnyttjade för en dagpenning på 12 kronor.Den främmande ubåten som siktades vid Huvudskär den 18 september 1980 vägrade lämna svenskt vatten. Dåvarande ÖB Lennart Ljung beordrade fram en särskild analysgrupp för att närmare analysera detta nya uppträdande.Militära källor berättade att en helikopter fällt sjunkbomber som varning och ubåten skulle då ha styrt ostvart. Några dagar senare fick en svensk ubåt kontakt med en ubåt som låg åtta sjömil inne på svenskt territorialvatten. Den svenska ubåten steg upp till vattenytan och knallskott fälldes mot den okända ubåten som då styrde ostvart.Tre dagar senare fick marinen en ny kontakt med okänd ubåt strax söder om ögruppen Huvudskär. En sjunkbomb fälldes från helikopter som varning. Den okända ubåten girade ostvart igen.Två dagar senare var det dags igen denna gång ost om Huvudskär. Besättningen på en helikopter såg ett kort ögonblick den okända ubåtens master över vattenytan. En av marinens helikopter fick hydrofonkontakt med stillaliggande okänt föremål på botten och fällde för säkerhets skull en sjunkbomb som varning. Det okända föremålet visade sig senare vara ett vrak.Den 25 september beordrade ÖB Lennart Ljung förstärkning och jagaren ”Halland” som låg på översyn vid Muskö örlogsbas i Horsfjärden. Fartygschef var kommendörkapten Hans von Hofsten. På kvällen den 27 september ger försvarsstabens operationsledning order om att IKFN skall tillämpas utan inskränkning.IKFN är ett reglemente för krigsmaktens uppträdande i fred och neutralitet. Om en främmande ubåt kommer innanför territorialgränsen 12 sjömil skall den först varnas med knallskott eller sjunkbomb. Om ubåten envist vägrar ge sig av kan ytterligare varningsskott avlossas efter ”särskild order”.När jagaren ”Halland” är på gång över Mysingen får helikoptrar ny kontakt med den främmande ubåten fyra sjömil söder om Huvudskär och fäller sjunkbomber. Så här berättade fartygschefen Hans von Hofsten om vad som hände:”Med utnyttjande av de sista skvättarna bränsle lyckas helikoptrarna hänga kvar i luften och leda in ”Halland” för anfall. På 800 meters håll skjuter jagaren en stridsladdad antiubåtsraket med 100 kilogram trotyl mot ubåten.Syftet med vapeninsatsen är alltjämnt att tvinga ubåten att inte övervattensläge, inte att sänka den. Efter avlossandet av AU-raketen förloras kontakten med ubåten. Ytterligare kontakter erhålls inte.”Ubåtsjakten vid Huvudskär avblåstes efter nästan tre veckor operation. Den 5 oktober siktade det polska ubåtsbärgningsfartyget PIAST 281 på internationellt vatten vid Hoburgen sydost om Gotland. Trålare från öststaterna bildar en ring runt fartyget. Två polska Whisky-ubåtar intar ytläge nära bärgningsfartyget och en av ubåtarna förfaller vara skadad, enligt en observatör.Observationen av en Whisky-ubåt från bogserbåten ”Ajax” den 18 september kunde ha ett samband med den skadade ubåten som siktades den 5 oktober, men dessa iakttagelser räckte inte som bevis, enligt försvarsstabens bedömning.För några få nyhetsjournalister på DN:s redaktion var Huvudskärs-incidenten år 1980 inte det första ubåtslarmet detta år. Jagaren ”Halland” fällde den 12 mars samma år en sjunkbomb mot misstänkt ubåt vid inloppet till Karlskrona. Ubåten hade lokaliserats med aktiv hydrofon under goda hydroakustiska förhållanden i vattnet. Under den påföljande jakten gjorde ubåten flera undanmanövrar innan den lämnade svenskt vatten sedan sjunkbomben fällts.En märklig detalj var att den främmande ubåten på ett retfullt sätt började sända med sin aktiva hydrofon från en position nära territorialvattengränsen. Karlskrona-incidenten väckte ingen större uppmärksamhet i media.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar