En av de mest fängslande böcker jag läst på länge är "Expeditionen Min kärlekshistoria" av Bea Uusma.(I pälsmössa) Boken fick 2013 Augustpriset för bästa fackbok.
Boken handlar om ingenjör Andrées polarexpedition 1897 med vätgasballongen Örnen som slutade med en katastrof. De tre männen ombord dog efter att ha kraschat på isen med ballongen bara efter några dagars luftfärd.
Mycket har skrivits genom åren om denna misslyckade expedition som också filmatiserats. Bea Uusma både läkare och författare skriver en spänningsroman som bokstavligen tränger innanför skinnet på läsare genom. Hon lyckas komma så nära katastrofen likt en reporter som är på plats när det händer. Men hon är där i ishavet hela tiden för sent.
De tre deltagaren Andrée, Strindberg och Fraenkel lyckas ta sig iland på Vitön den 5 oktober 1897 och för första gången på tre månader slår de upp sitt tält på fast mark. Mörkertiden närmar sig. En fyra månader lång natt. Ingen hjälp kommer inte minst då Vitön inte ens finns med på kartorna.
33 år senare hittas de döda männen på Vitön men hur dog de? Den vanligaste teorin är att de dog av trikinförgiftning från kött av isbjörn. Hon avfärdar den teorin. Likt en kriminaltekniker bygger författaren upp de olika teorier som funnits genom åren - allt från förgiftning till överdos av narkotiska preparat som opium och morfin. Historien om denna misslyckade expedition rymmer laboreatorieprov, söndervittrade dagbokssidor och ett stulet revben i ett vadderat kuvert på ICA Dalagatan i Stockholm. Hon gör detaljerade för-och-emot- listor.
Boken försöker också förklara hur en tämligen bekväm person som hatar att frysa fullständigt snöar in en hundra år gammal polarexpedition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar