tisdag 28 juli 2009

Seglande skeppsgossar




Bilder: Skeppsgossar till väders. Sista kullen aktiva skeppsgossar mönstrar av fullriggaren af Chapman i Stockholm den 20 augusti 2004. En 319-årig sjömanstradition är slut. Fullriggaren av Chapman under segel. Båten ligger som vandrarhem vid Skeppsholmen i Stockholm. De skeppsgossar som kan träffas fortfarande i huset ovanför Västra Brobänken.
Här följer en sammanfattning av den ordergivning som krävdes för att segla en fullriggare:

Att segla en fullriggare med 100 skeppsgossar var ett lagarbete. Segelexercisen var oerhört viktig. Skeppsgossarna måste kunna namnen på alla segel och tampar och exakt veta sig uppgift ombord. Till tonerna från drillande skepparpipor äntrade de unga skeppsgossarna till väders och balanserade oförväget ut på rårna med däcket gungade under sig långt därnere.
Arbetet i riggen var inte riskfritt. En hand för sig själv och en hand för fartyget var det som gällde till väders. Att balansera under rån högt över däck och samtidigt hantera ett segel krävde mod, viljestyrka och sinnesnärvaro.
Vid segelsättning var första kommandoordet

”Klart äntra upp!”

Då intog skeppsgossarna sina positioner på däck. Sedan kom nästa kommandoord

”Äntra!”

Då äntrade grabbarna på vevlingarna upp till sina givna platser. Sedan hasade de sig ut på rårna och vid givna kommandoord så släpptes seglen loss och vecklade ut sig för vinden.
De tremastade fullriggade skeppsgossefartygen hade stänger och rår på samtliga master. En mast består av tre delar – undermast, märsstång och bramstång. De tre masterna heter förifrån räknat fockmast, stormast och kryssmast (mesanmast).
På den främre fockmastens rår förs förbramsegel, förmärssegel och fock. För om fockmastens förs snedseglen stagfock, förstängstagsegel och klyvare.
På den mittersta stormasten fördes storbramsegel, stormärssegel och storsegel. Stormasten är den högsta masten
På kryssmasten akterut förde kryssbramsegel och kryssmärssegel och ett gaffelsegel kallad mesan.
På samtliga master kunde även föras ett överbramsegel. Rårn till detta segel var flygande vilket innebar att det sattes tillsammans med seglet. Stagsegel kunde också föras mellan masterna liksom ledsegel vid sidan av råseglen för att öka segelytan i förlig vind.
Skeppsgossefartygen manövrerades enbart med hjälp av seglen. Märsseglen var viktigast. Med hjälp av brassar så vreds rårna i horisontalled. Boliner användes för att dra ut råseglens lovartslik.
En vanlig övning var genomvindsvindning. Första kommandoordet var:

”Vakten till manöver! Klart att vända genom vind!

Rorgängaren vrider då på ratten så att fartyget lovar det vill säga styr upp mot vinden. Kryssgastarna halar samtidigt upp mesanbommen mot midskepps för att öka vindens vridande tryck mot akterskeppet.
När vinden börjar leva i märsseglens lovartslik ges nästa kommando:

”Fir av för!”

Då släpps förseglens skot så att vindens tryck på förskeppet minskar. Då girar fartyget upp mot vind och när vimpeln på stortoppen visar rätt akteröver så är stäven i vindögat. Då ges nästa kommando:

”Hal döör! Loss akter boliner!”

Sedan görs många ingrepp. Lovarts akterboliner och lä brassar lossas liksom store hals och skot. Lovarts brassar halas så att rårna på stor och kryss går runt och ställs bidevind för den andra sidans halsar. När fartygets stäv fallit av så att seglen börjar fylls på stormast och kryssmast följer kommando:

”Loss för boliner!”

Nu brassas rårna på fockmasten runt så att de kommer i bidevind för den nya halsen. Lyckas genomvindsvändningen så att fartyget börja segla på nya bogen kommenderas:

”Skärp för!”

Då skotas fock- och förstagseglen. Boliner halas ut och så kommenderas:

”Hal döör lovarts brassar, underrå toppläntor och racktaljor!”

När fartyget nu seglar på den nya bogen så klaras det upp på däck till ljudet av signaler från skepparpiporna. Alla tampar skjuts upp så att de kan hanteras på sekunden utan trassel.
När uppstädningen är klar blir det vilopaus till nästa manöver.
Föreningen f.d.skeppsgossar bildades 1954. Sista årsklassen skeppsgossar utbildades år 1932 och institutionen avvecklades år 1939. Karlskrona och Marstrand var utbildningsorter.
Social verksamhet och underhåll av fullriggaren af Chapman har varit två av föreningens huvuduppgifter. Under senare år har den sociala verksamheten upptagit en större del av verksamheten. Skeppsgossarna tar han om varandra. De gör hembesök hos krassliga skeppskamrater och paraderar med fana och standar vid begravningar.
- Vi är som en familj. Vi kan inte leva utan varandra, säger en skeppsgosse.
Skeppsgosseinstitutionen föddes år 1685 och skeppsgossar blev i första hand barn till flottans män. Ingen fick kvarstanna efter fyllda 18 år. Då ”karlskrevs” de och placerades som volontär, kofferdikarl eller hantverkare. De bästa skeppsgossarna blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans tjänst i minst 4 år och fick enligt reglementet den 20 mars år 1823 endast skiljas från flottan på grund av vanart, liderlighet och brott.
Av ett kungligt brev daterat den 21 januari 1799 utrustades skeppsgossen med 1 jacka av blått kläde en gul ståndkrage, 1 skärp av gul flaggduk, 1 hatt med ljusblå band kring kullen, 1 halsduk av röd etamin och 1 av svart crepon, 1 par blå klädesbyxor, 1 tröja och ett par byxor av bramsegelduk, 1 bussarong och 1 par byxor av helsingebuldan, 2 par halvsulor, 2 skjortor, 2 par ullstrumpor och 2 par skor.
Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan några seglande stridsfartyg men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932 då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord i segelfartyg.
Skeppsgosselivet var stundom hårt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Ett exempel var den kollektiva bestraffning som utdelades varje söndag efter korum. När skeppsgossarna stod uppställda på däck så kom den så kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”på driven” det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen på ägarna till de förkomna plaggen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med ”jocken” en repstump som straff.
Denna kollektiva bestraffningsform hade oftast önskvärd effekt, Antalet förkomna plagg i säcken minskade i takt med utbildningen gång, säger de som var med.
Nyp i näsan och slag med en repstump ”jocken” i baken från de större grabbarna tillhörde skeppsgossens vardag.
”Så snart vi fått uniformskläderna hårdnade det till. Vi var då ”kaniner” – de ”gamla grabbarna” ansåg sig ha rätt över oss, Han (kaninen) skulle alltid stå i giv-akt när han tilltalades av en gammal grabb. Det kunde hända, att en kanin beordrades att med en blyknapp som betalningsmedel springa och köpa en ask Broadway och därefter återlämna 50 öre i växelpengar. Vägrade kaninen blev det stryk.”, berättar Nils Olsson i sin berättelse ” Att dana skeppsgossar”
Att bli uppassare åt en bestämd ”gammal grabb” var ett sätt för den yngre årskursaren att undgå allt för många förnedrande uppdrag av de övriga äldre.
De äldre skeppsgossarnas kunde be de yngre ”kaninerna” att rabbla följande ramsa:
” Jag är allvarets blomma från enslig terräng.
Du är min förman jag är din dräng.
Slött är mitt sinne och lat min kropp.
Anhåller vördsamt om en redig ”sitt opp””
När ramsan avslutats svarade den äldre skeppsgossen: Bifalles!
Och så gav han sin yngre kamrat ett slag mot huvudet.
Skeppsgossarna utbildades i flottans segelfartyg, ”Jarramas” och ”Najaden” och under den sista tiden också ombord i ”af Chapman”.
Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet. Fullriggaren seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust.
Fullriggaren ”af Chapman” byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon sjösattes under namnet Dunboyne. Jungfruresan tog 130 dygn från Europa till USA:s Stilla Havskust. Då rundades Kap Horn ”the hard way” mot de fruktade västvindarna.
1915 inköptes hon av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg. År 1923 inköptes hon av svenska staten och blev Kungliga Flottans skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar. År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA.
Några av de skeppsgossar som var med ombord i ”af Chapman” på resan till USA år 1934 är fortfarande i livet och minns den tuffa resan med fullriggaren. ”Af Chapman” seglade drygt 13 000 sjömil med början i Karlskrona och sedan via England, Afrika över Atlanten till Västindien till Boston på USA:s ostkust.
En av skeppsgossarnas viktigaste uppgifter genom åren har varit att hålla liv i den sjömanskultur som förekom ombord i ett segelfartyg. Dit hör benämningen på alla de hundratals tampar som krävs för att kunna manövrera seglen. Under en period arbetade de med sjömansarbeten ombord i regalskeppet ”Vasa”.

1 kommentar:

  1. man lär sig mycket fort på ett fartyg...
    seglade med koggen Lisa av Lybeck ut från Köpenhamn. Fick äran att hantera en av gårdingarna... med vinden akterifrån kom skepparens order: Brassa fyrkant! och då åkte rullgardinen ner och det stora råseglet med bonetter skotades så det fångade vinden .

    SvaraRadera