Galeasen Shamrock anlöper Nynäshamn nästa vecka som deltagare i en pågåendene kampanj för att förbättra havsmiljön i Östersjön. Vi är flera nynäshamnare som seglat med henne genom åren.
I sjöbodens dunkel skymtade en vit tygbit som visade sig vara stor luftig keps fullklottrad med skrift och små teckningar. På kepsens skult står ”Nord 86” över ett grönt treklöver och ovanpå skärmen stod ”Shamrock” med stora bokstäver.
Kepsen i sjöboden är en nostalgisk trofé som tillhör yngste sonen Gustaf som 1986 seglade nordvart med den tvåmastade galeasen ”Shamrock” som då var Sveriges enda seglande sjömansskola med styrd sjöpraktik. Kepsbäraren är idag 42 år men minns denna segling även om minnet av skeppskamraterna Andreas, Sofie, Caspar, Linda, Niklas med flera ombord på denna resa bleknat. ”Tack och bock – ankarstock” har Linda skrivit på kepsen.
Jag seglade en kustresa med ”Shamrock” sommaren 1994 och mötte då skepparen Holger Renberg som då genomförde sin fyrtiåttonde skolsegling sedan 1970-talet. I sitt gråa skägg och blåblus såg han ut som en skutskeppare skall göra.
”Skeppsmiljön fostrar elever till ansvar och solidaritet genom att de lär sig både att samarbeta och ta egna initiativ under ansvar. Målet är att skapa en samtrimmad besättning där ingen känner sig utanför. Att lära av livet och av varandra är mottot”, berättade han.
Vi seglade då från Kalmar mot Ölandsbron. Båtsman Magnus raljerade över sin unga besättning om de ätit för mycket godis i hamn. Bredfocken sattes för att utnyttja den svaga brisen. Iklädda orangefärgade flytvästar klättrade ett par pojkar och flickor upp i stormasten. Hisnande högt över däck hasade de ut i perten – en vajer att sätta fötterna i. Beslagsbanden knopades loss och bredfocken vecklade ut sig och fylldes av den lätta brisen.
Ombord på denna resa var 24 pojkar och flickor i åldrarna 15-20 år. De var brunbrända med solblekta kalufser och ögonen röda av sömnbrist. Händerna var valkiga av halandet i tampar och tåg. Sjövakter, segelövningar och lektioner avlöste varandra och sjömanseleverna fick sällan sova mer än fyra timmar i sträck.
Pojkar och flickor samsades att bo i samma skans och en nyfiken utsänd reporter från en lokalblad undrade om detta verkligen fungerade?
”Vad skulle kunna hända?” svarade skeppare Holger, underförstått när besättningen hade frivakt så sov de som stockar.
Den vita kepsen från nordresan 1986 prydde sannolikt huvudet på Sixten Stockman som var en äkta timmerstock från Norrland som kalvat ur ett timmersläp efter kusten. Sedan några år var Stockman ett övningsobjekt för eleverna på ”Shamrock” för att träna ett nödläge om någon skulle trilla överbord på riktigt. Sixten Stockman i 1994 år version var klädd i flottans t-shirt med texten ”Röjdyk” på brösten och ett par nötta kängor till fötter.
Plötsligt kastades Stockman överbord och drev akteröver i kölvattnet. Skeppare Holger grep mikrofonen i styrhytten och ropade ”Man över bord”. Alla visste vad som skulle göras. Livbåten som hängde akterut var i sjön efter någon minut och förhalad till styrbordssidan. ”Shamrock” stävade för maskin mot vinden och dyningen medan fyra roddare med båtstyrare Magnus satte kurs mot den nödställde Sixten Stockman.
”Res årorna…bär av…överallt hal ut”. Så var livbåten framme och en blöt Stockman drogs ombord av flinka händer. Tio minuter efter att han fallit överbord stod han på sin vanliga plats i hörnet vid babords reling strax för om styrhytten.
”Stockman är min”, sade Susanne och lade kinden mot hans skrovliga gråa trähud.
En detalj som jag särskilt minns var bordsskicket i skansen när det var dags för skaffning. Två huvudregler gällde – inga armbågar på bordet och ingen fick börja äta förrän alla fått mat på tallriken och styrman vid bordsändan sade ”Varsågod”. Ingen fick ta sista bullen eller roffade åt sig.
När jag vek ihop kepsen kunde jag höra vindens sus i seglen medan ”Shamrock” seglade vidare under stjärnhimlens galaxer.
”Skepp och sjömän ruttnar i hamn”, skulle skeppare Holger ha sagt.
I sjöbodens dunkel skymtade en vit tygbit som visade sig vara stor luftig keps fullklottrad med skrift och små teckningar. På kepsens skult står ”Nord 86” över ett grönt treklöver och ovanpå skärmen stod ”Shamrock” med stora bokstäver.
Kepsen i sjöboden är en nostalgisk trofé som tillhör yngste sonen Gustaf som 1986 seglade nordvart med den tvåmastade galeasen ”Shamrock” som då var Sveriges enda seglande sjömansskola med styrd sjöpraktik. Kepsbäraren är idag 42 år men minns denna segling även om minnet av skeppskamraterna Andreas, Sofie, Caspar, Linda, Niklas med flera ombord på denna resa bleknat. ”Tack och bock – ankarstock” har Linda skrivit på kepsen.
Jag seglade en kustresa med ”Shamrock” sommaren 1994 och mötte då skepparen Holger Renberg som då genomförde sin fyrtiåttonde skolsegling sedan 1970-talet. I sitt gråa skägg och blåblus såg han ut som en skutskeppare skall göra.
”Skeppsmiljön fostrar elever till ansvar och solidaritet genom att de lär sig både att samarbeta och ta egna initiativ under ansvar. Målet är att skapa en samtrimmad besättning där ingen känner sig utanför. Att lära av livet och av varandra är mottot”, berättade han.
Vi seglade då från Kalmar mot Ölandsbron. Båtsman Magnus raljerade över sin unga besättning om de ätit för mycket godis i hamn. Bredfocken sattes för att utnyttja den svaga brisen. Iklädda orangefärgade flytvästar klättrade ett par pojkar och flickor upp i stormasten. Hisnande högt över däck hasade de ut i perten – en vajer att sätta fötterna i. Beslagsbanden knopades loss och bredfocken vecklade ut sig och fylldes av den lätta brisen.
Ombord på denna resa var 24 pojkar och flickor i åldrarna 15-20 år. De var brunbrända med solblekta kalufser och ögonen röda av sömnbrist. Händerna var valkiga av halandet i tampar och tåg. Sjövakter, segelövningar och lektioner avlöste varandra och sjömanseleverna fick sällan sova mer än fyra timmar i sträck.
Pojkar och flickor samsades att bo i samma skans och en nyfiken utsänd reporter från en lokalblad undrade om detta verkligen fungerade?
”Vad skulle kunna hända?” svarade skeppare Holger, underförstått när besättningen hade frivakt så sov de som stockar.
Den vita kepsen från nordresan 1986 prydde sannolikt huvudet på Sixten Stockman som var en äkta timmerstock från Norrland som kalvat ur ett timmersläp efter kusten. Sedan några år var Stockman ett övningsobjekt för eleverna på ”Shamrock” för att träna ett nödläge om någon skulle trilla överbord på riktigt. Sixten Stockman i 1994 år version var klädd i flottans t-shirt med texten ”Röjdyk” på brösten och ett par nötta kängor till fötter.
Plötsligt kastades Stockman överbord och drev akteröver i kölvattnet. Skeppare Holger grep mikrofonen i styrhytten och ropade ”Man över bord”. Alla visste vad som skulle göras. Livbåten som hängde akterut var i sjön efter någon minut och förhalad till styrbordssidan. ”Shamrock” stävade för maskin mot vinden och dyningen medan fyra roddare med båtstyrare Magnus satte kurs mot den nödställde Sixten Stockman.
”Res årorna…bär av…överallt hal ut”. Så var livbåten framme och en blöt Stockman drogs ombord av flinka händer. Tio minuter efter att han fallit överbord stod han på sin vanliga plats i hörnet vid babords reling strax för om styrhytten.
”Stockman är min”, sade Susanne och lade kinden mot hans skrovliga gråa trähud.
En detalj som jag särskilt minns var bordsskicket i skansen när det var dags för skaffning. Två huvudregler gällde – inga armbågar på bordet och ingen fick börja äta förrän alla fått mat på tallriken och styrman vid bordsändan sade ”Varsågod”. Ingen fick ta sista bullen eller roffade åt sig.
När jag vek ihop kepsen kunde jag höra vindens sus i seglen medan ”Shamrock” seglade vidare under stjärnhimlens galaxer.
”Skepp och sjömän ruttnar i hamn”, skulle skeppare Holger ha sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar