Milo i Antarktis (2) "Kom inte för nära!"

Antarktis är pingvinernas land och dessa ovanliga fåglar får inte störas. Säkerhetsavståndet till en pingvin är 5 meter så en besökare som råkar hindras av en pingvin får finna sig i att stå still tills fågeln gungar iväg på sitt karaktäristiska sätt. Linda en av besättningen på ”Artemisia II” står snällt på en bild och stirrar på en pingvin som nyfiket undersöker gummijollen i stranden.
Pingvinerna är en grupp fåglar som håller till på södra halvklotet och det finns 16 arter i 6 släkten i denna familj. De kan vara blågråa eller blåsvarta med vit undersida och låter högljutt med hesa trumpetande eller skrin. Pingvinen äter kräftdjur och fisk, även bläckfisk. Storleken kan variera från 30 centimeter till en höjd på 80-100 centimeter. Tyngst är kejsarpingvinen som kan väga 40 kg och den lilla dvärgpingvinen väger strax över 1 kg. Pingvinen lägger 1-2 ägg och ruvningstiden varierar mellan 33-62 dygn beroende på art.
En fabel berättar att från början gjordes det upp att isbjörnarna skulle få Nordpolen (Arktis) och pingvinerna Sydpolen(Antarktis). Leopardsälen och späckhuggaren är endast de rovdjur som hotar pingvinen och vilket gör att denna vackra fågel är mysig att umgås med på lagom avstånd för oss människor. De finns i ett stort antal.
- För det mesta kunde vi gå omkring ibland pingvinerna utan att de brydde sig. De var ljuvliga, säger Milo och kryper in i förruffen och hämtar en mjukispingvin som under resan var ett substitut för en riktig fågel.
- De luktar ganska illa och en riktig pingvin hade inte varit så trevligt att ha ombord, säger Milo och sätter sig på navigationsplatsen om babord med mjukispingvinen i famnen.
Vi kurar vid en brygga på en ö i Stockholms södra skärgård. Den svenska hösten knackar på. Östersjöns kuling ristar riggen på ”Artemisia II” och tjutet varslar om att vindstyrkan säkert är över 10 meter per sekund. Samtalet om den tvååriga långsseglingen fortsätter.
Den svåraste etappen mot Antarktis är sträckan över Drakes sund (Drake Passage) mellan Kap Horn och den antarktiska halvön som likt ett smalt bihang sträcker sig från sydväst till nordost. Halvön ligger syd om latitud S 60 som är gränsen till Antarktis.
Efter en veckas väntan på lämplig väder så sattes kursen från den chilenska hamnen Puerto Williams över dessa historiskt besvärliga seglingsvatten. Väderinformation via kortvåg från ”Bob” på Falklandsöarna var korrekt och överseglingen till Antarktis blev ganska odramatisk.
Besättningen på ”Artemisia II” var förutom skepparen Milo – vännerna Linda och Anders. Under överfarten insjuknade Anders i misstänkt lunginflammation. Antibiotika hjälpte inte och tillståndet förvärrades och Milo, som är sjuksköterska, misstänkte blodförgiftning som ombord i en isolerad segelbåt kan blir direkt livshotande.
En tur i oturen var närheten till en chilensk forskningsstation Almirante Brown, som kontaktades och informerades om Anders svåra tillstånd. Han togs ombord på ett chilenskt örlogsfartyg och fick följa med till South Shetland Island och vidare med flyg till Punta Arenas. Han kom senare till Sverige och ett sjukhus i Sverige där han uppges ha tillfrisknat.
(Det som slår mig under samtalet med Milo är att en ny bild av Antarktis växer fram. Min bild av denna kyliga kontinent är sannolikt präglad av åratals fåtöljseglande med läsning om med hjältar som till exempel engelsmannen Shackleton. Under efterkrigstiden kom några kyliga rapportböcker från nöjesseglare som varit där. Svårtillgängligt och inte minst – svårnavigerat med nyckfullt väder och lömska packisbälten som båtar kan fastna i och gå under.
Shackletons båt ”Endurance” sjönk till exempel i isen i november 1915 och då började kampen för besättningens överlevnad i isen ”Jag vägrade att hala flaggan – jag vägrar att ge upp min strävan”, sade Sir Ernest Shackleton.)"
- Jag hoppas att det går bättre för mig, sade Milo kort när jag före resan över Drakes sund i en e-post påminde henne om denne klassiske Antarktisfarare som inte minst genom gott ledarskap lyckade rädda sin besättning.
Hon tonar gärna ner det ”macho-stuk” som dominerar långseglingslitteraturen – hon är helt enkelt inte intresserad. Miljön i fokus är det som gäller.
Milo ger en bild av Antarktis som ett mål för stora och små charterbåtar för motor eller segel som regelbundet tar sig ner till kontinenten och bara med sin närvara hotar denna kanske jordens sista ekomiljö.
- Härnere är det torrt och kallt och inget förmultnar. Slänger du ett bananskal på isen så ligger detta skal kvar i åratal. De kryssningsfartyg som har många turister ombord sägs följa de stränga miljöregler för utsläpp som gäller. Mindre segelbåtar är inte lika seriösa. De släpper ut sitt avfall i vattnet och anser det är så lite att det inte betyder något. De släpper ut både toalettavfall, matavfall och tvättvatten utan att blinka. Vad jag hört och sett i Antarktis gör mig både arg och bekymrad…….
(Fortsättning följer..)

______________________________________________________

Milos segling med Artemisia II till Antarktis 2009-2011Stockholm-Ystad-Kielkanalen-Nordsjön-Engelska kanalen-Madeira-Porto Santo (ö nära Madeira)- Mindelo (Cap Verde)- Tobago- Trinidad- Venezuela- Bonaire- Panama- Costa Rica- Galapagos- Chile- Patagonien (Chile)- Antarktis- Argentina- Brasilien- Faial (ö på Azorerna)- Engelska kanalen- Nordsjön- Kielkanalen- Ystad- Stockholm. Två långa etapper har hon seglat solo: från Galapagos­öarna till Chile och från Brasilien till Azorerna, båda tog omkring sex veckor vardera. Resan går att följa, även i efterhand, på bloggen: http://artemisia2.blogspot.com.

• Milo berättar om sin tvååriga Antarktissegling i Göteborg den 16 oktober (Sjösportskolan) och i Stockholm den 24 november ABF-huset Sveavägen 41 kl 18:30. Kolla detaljerna på bloggen http://armetisia2.blogspot.com