I isens grepp med gamla Oden

Årets vinter har gett utrymme för lite isnostalgi. I mitt båtliv finns även plats för en isbrytare – gamla Oden som jag seglade på vintern 1963-64. Hårda tag. Här kommer rapporten från den istiden:
”Efter avslutad grundutbildning i Karlskrona mönstrade jag som värnpliktig furir på isbrytaren ”Oden” i Stockholm. Hon var byggd 1957. Fartygschef var kommendörkapten Sten Hjortzberg. Besättningen var på 65 man varav 40 värnpliktiga.
Odens senaste vinter 1962-63 hade varit svår och inte sedan vintern 1946 hade det varit så mycket is, enligt fartygschefen.
Det ställs särskilda krav på en isbrytarens skrov- det skall vara starkt och motstå hårda påfrestningar. ”Oden” var byggd i kraftig stålplåt och i ett isförstärkt bälte sträckte sig från för till akter. Stävarna var isförstärkta. Odens största längd var 83,25 meter och bredden 19,40 meter. Största medeldjupgående var 7,00 meter och deplacementet 5 260 ton.
På femtiotalet betraktades Oden som en bjässe i isbrytarsammanhang, hon var störst bäst och starkast. För första gången skulle man på allvar trotsa isarna i Bottenhavet. Oden ansågs vara världens modernaste isbrytare. Wärtsilä hade tidigare byggt fyra likadana isbrytare, en finsk och tre ryska, men konstruktionen med två förpropellrar var ny i Sverige. Förpropellrarna var mindre än de båda akterpropellrarna och roterade inåt. De vägde 8,5 ton vardera och hade en diameter av 3,5 meter. De spolade fartygssidorna och minskade därigenom friktionen mellan skrov och is. Förpropellrarna kastade dessutom den sönderbrutna isen under fartyget och ökade på så sätt framkomligheten. De båda akterpropellrarna vägde 10 ton vardera. Diametern var 4,2 meter och de roterade utåt…
I två månader under vintern 1963 låg isbrytare ”Oden” stilla uppe i norr och väntade på den vita kylan. Steamkassar och paragrafbåtar puttrade för sig själva efter kusten och i skärgårdar. Den nattgamla isen dog varje morgon när solen gick upp och värmde havsytan. Isbrytaren vassa stäv behövdes inte. Så en natt kom kylan och bet sig fast med friska tänder. Havet stelnade och blev tyst.
En natt kom plötsligt en nödrop ur radions högtalare:
”This is the captain on the greek ship Danaholm. I require immediate assistance…
Besättningen på båten därute i det kalla mörkret var rädd att gå själv. Ett fartyg kan försvinna på en timme i skruvis om det vill sig illa. Så kom ett lugnande svar från ”Oden”:
” I see you are in trouble captain”
”Oden” buffade sig fram till det nödställda fartyget och efter några timmar log hon tryggt förtöjd till kaj. En anteckning i loggboken och så ut igen.
De fartyg som behövde assistans var rostiga plimsollare med solkig flagga, små hästkraftsfattiga paragrafare och stora vita linjefartyg. De mindre båtarna kämpade tappert med sin svaga maskinstyrka och avflagnade stävar. De vita linjefartygen snobbade sig fram med sina skarpa stävar och kaptener med guldgaloner på bryggan.
Ibland samlades de olika fartygen i en konvoj. I täten gick ”Oden” likt en andmamma och efter henne följde båtarna i en rad.
Isbrytartjänsten i Bottenviken är enformig. Upp och ner, upp och ner efter kusten dag efter dag, vecka efter vecka. Sjökortet blev solkigt av alla positioner och passarstick. Ljudet av isen förstörde nattsömnen. Sjuttiofem sjömän väntade på öppet vatten så att det blev tyst. TV-apparatens ljudvolym stod i högsta ljudläge och några kamrater försökte sova med bomull i öronen. Skägg anlades och ansades.
Det är vår i Bottenhavet. Isen ligger svart med ruttna tänder. Där sticker en säl upp nosen. En stare sitter på brädgången och pickar på ett stycke gammal limpa. Kjoff, kjoff, kjoff. Det svarta skrovet rustar på sig i isrännan och staren flaxar förskräckt iväg. I navigationshytten stegar vakthavande officer distansen i sjökortet med stålpassare och stannar vid en kaj som legat öde hela vintern.
Nu skuttar inte isbitarna längre framför stäven. De tjocka overallerna har stuvats in. Tredjeofficeren går runt och ser till att alla mössor har vita kapell. Isen är svart och seg som tuggummi.
En morgon är trötta stadsbor ilar till sina arbeten glider isbrytaren ”Oden” in till kajen på Galärvarvet i Stockholm med solblänk i sin blanknötta stäv. Isbrytarsäsongen är slut för den här gången.”
Isbrytaren ”Oden” sista resa gick till Pakistan år 1988 där hon höggs upp.