Bilden: Slocums Spray - en kutter?
----------------------------------------
Varje dag dyker det upp ord som ligger nära den marina traditionen. Idag brottades jag med "kutterstag" och "kuttersegel" utan att få total koll på traditionen. En "kutter" är annars en enmastad välseglande båt enligt traditionen. Kutterstaget är det samma som det inre förstaget som ofta finns på långfärdsbåtar som ska tåla hårt väder till havs.
De inbland grumliga sjöorden väcker ofta läsekretsens intresse och jag fortsätter spana i denna marina kulturskatt som legendariske författaren Åke Janhem kallade ”det lyckliga båtspråket”. Här en text från 2007 som kanske håller än idag 2012.
De inbland grumliga sjöorden väcker ofta läsekretsens intresse och jag fortsätter spana i denna marina kulturskatt som legendariske författaren Åke Janhem kallade ”det lyckliga båtspråket”. Här en text från 2007 som kanske håller än idag 2012.
En början är ordet ”skottlapp” har väckt några frågor. Skottlappar fanns på durken i min barndoms roddbåt och liknande en figursydd trätrall efter skrovets form som flyttades på vid ösning av båten.
Förgäves har jag letat efter ordet ”skottlapp” i den marina litteraturen och får hänvisa till min far, som i sin ungdom levde i en fiskarfamilj i Trosa innan han blev skeppsgosse 1910. Ordet kan vara ett lokalt uttryck, vilket är vanligt när det gäller sjöord.
”Öskar” är ett kärl eller skopa som används för att få ut vattnet ur en liten båt. ”Ösa” betyder också att hälla en vätska från ett annat kärl till ett annat. ”Kar” kommer sannolikt från ”kärl”. Öskaret numera i plast är ett givet nyttoföremål i jollar och småbåtar.
”Skott” (eng., bulkhead, ty Schott) är ju annars ordet för ”vägg” i en båtinredning.
Ett roligt sjöord som jag är uppväxt med är ”rundvask”, som till och min Mor kunde använda när hon var på gott humör. ”Rundvask” är sjömännens ord för en rejäl kroppsrengöring i bästa fall med färskvatten. En rundvask gick till så att sjömannen ställde sig naken framför en pyts vatten och tvålade sedan in sig med hjälp av vatten från halva pytsen och sedan sköljde sig med resten av vattnet om den var färskvatten alternativt tog han upp en pyts ur havet.
En ”rundvask” var utformad för att spara på skeppsförrådet av färskvatten. På segelfartygen var det inte ovanligt med ransonering och så var det havets salta vatten som gällde.
Sjöordet ”vaska” kan härledas till engelska ordet ”washing” som betyder ”tvättning” används till sjöss i olika sammanhang typ ”vaska däck” eller ”vaska vitfärg”. Substantivet ”vask” betyder en disklåda i pentryt.
Vad åt vi då?, frågar ibland hustrun när vi bläddrar i gamla loggböcker från forna seglatser och ger mig en blick som om jag glömt något. Texten innehåller tyvärr sällan sådana uppgifter utan mest är det noteringar om kulingar, sol, dimma, positioner och annat.
Sjöordet ”Skaffa” (eng. eat. ty shaffen) är annars den ombord vanliga benämningen för att äta. Så här fyndigt formulerade sig Carl Smith om ordet i Nautisk Ordbok utgiven 1914:
” Sjömän skaffa således alltid själfa sin mat äfven där fartyget är långt ute till sjöss, och så stor är vanans makt, att de skulle känna en viss tomhet, om någon annan skaffade maten för dem”.
”Skaffning” är benämningen på en måltid ombord och i forna dagar gällde skaffning de av besättningen som inte fick äta i egen mäss utan åt i matlag så kallade ”backlag”. De sjömän som servade sina skeppskamrater med mat och skötte disken hade ”backstörn”
Ett backlag kunde bestå av åtta sjömän och ordet kan härledas till en ”back” som var ett lågt träkärl liknande en flat tallrik för fläsk och kött och ett kärl med högre kant för soppor.
Ett servera maten kallas ”uppbackning” och att begära påfyllning kallas för att ”backa”.
Under min ungdom bodde vi sommartid på en ö längst ute i havsbandet i Stockholms södra skärgård. När det blåste kuling eller storm gick vi ungar den vindlade stigen mot havet till ”utsidan”. Där satt vi högst upp på berget och såg de fräsande vågbergen dundra in mot berget och slås sönder i ett flygande skum. Det kittlade att höra vågornas dån och måsarna skrik när de balanserade på sin vingar mot vinden.
Ordet ”utsida” betyder som det låter – den sida som är vänd utåt. I skärgården betyder den sida av landet som är vänt ut mot havet. Ordet återkom senare i mitt sjömansliv. ”Utsidan” på ett större fartyg är bordläggningen eller fribordet från vattenlinjen till kanten på relingen.
När vi knackade rost eller målade i denna del av fartyget var det ”arbete på utsidan”.
Om vi sittande på en ställning högt ovanför vattenytan blev nödiga och var tvungna att kissa kunde ”båsen” ropa till oss:
”Inga lösa tampar på utsidan”
Indirekt menade han att vi skulle hålla i oss med ena handen för att inte trilla i sjön.
Förgäves har jag letat efter ordet ”skottlapp” i den marina litteraturen och får hänvisa till min far, som i sin ungdom levde i en fiskarfamilj i Trosa innan han blev skeppsgosse 1910. Ordet kan vara ett lokalt uttryck, vilket är vanligt när det gäller sjöord.
”Öskar” är ett kärl eller skopa som används för att få ut vattnet ur en liten båt. ”Ösa” betyder också att hälla en vätska från ett annat kärl till ett annat. ”Kar” kommer sannolikt från ”kärl”. Öskaret numera i plast är ett givet nyttoföremål i jollar och småbåtar.
”Skott” (eng., bulkhead, ty Schott) är ju annars ordet för ”vägg” i en båtinredning.
Ett roligt sjöord som jag är uppväxt med är ”rundvask”, som till och min Mor kunde använda när hon var på gott humör. ”Rundvask” är sjömännens ord för en rejäl kroppsrengöring i bästa fall med färskvatten. En rundvask gick till så att sjömannen ställde sig naken framför en pyts vatten och tvålade sedan in sig med hjälp av vatten från halva pytsen och sedan sköljde sig med resten av vattnet om den var färskvatten alternativt tog han upp en pyts ur havet.
En ”rundvask” var utformad för att spara på skeppsförrådet av färskvatten. På segelfartygen var det inte ovanligt med ransonering och så var det havets salta vatten som gällde.
Sjöordet ”vaska” kan härledas till engelska ordet ”washing” som betyder ”tvättning” används till sjöss i olika sammanhang typ ”vaska däck” eller ”vaska vitfärg”. Substantivet ”vask” betyder en disklåda i pentryt.
Vad åt vi då?, frågar ibland hustrun när vi bläddrar i gamla loggböcker från forna seglatser och ger mig en blick som om jag glömt något. Texten innehåller tyvärr sällan sådana uppgifter utan mest är det noteringar om kulingar, sol, dimma, positioner och annat.
Sjöordet ”Skaffa” (eng. eat. ty shaffen) är annars den ombord vanliga benämningen för att äta. Så här fyndigt formulerade sig Carl Smith om ordet i Nautisk Ordbok utgiven 1914:
” Sjömän skaffa således alltid själfa sin mat äfven där fartyget är långt ute till sjöss, och så stor är vanans makt, att de skulle känna en viss tomhet, om någon annan skaffade maten för dem”.
”Skaffning” är benämningen på en måltid ombord och i forna dagar gällde skaffning de av besättningen som inte fick äta i egen mäss utan åt i matlag så kallade ”backlag”. De sjömän som servade sina skeppskamrater med mat och skötte disken hade ”backstörn”
Ett backlag kunde bestå av åtta sjömän och ordet kan härledas till en ”back” som var ett lågt träkärl liknande en flat tallrik för fläsk och kött och ett kärl med högre kant för soppor.
Ett servera maten kallas ”uppbackning” och att begära påfyllning kallas för att ”backa”.
Under min ungdom bodde vi sommartid på en ö längst ute i havsbandet i Stockholms södra skärgård. När det blåste kuling eller storm gick vi ungar den vindlade stigen mot havet till ”utsidan”. Där satt vi högst upp på berget och såg de fräsande vågbergen dundra in mot berget och slås sönder i ett flygande skum. Det kittlade att höra vågornas dån och måsarna skrik när de balanserade på sin vingar mot vinden.
Ordet ”utsida” betyder som det låter – den sida som är vänd utåt. I skärgården betyder den sida av landet som är vänt ut mot havet. Ordet återkom senare i mitt sjömansliv. ”Utsidan” på ett större fartyg är bordläggningen eller fribordet från vattenlinjen till kanten på relingen.
När vi knackade rost eller målade i denna del av fartyget var det ”arbete på utsidan”.
Om vi sittande på en ställning högt ovanför vattenytan blev nödiga och var tvungna att kissa kunde ”båsen” ropa till oss:
”Inga lösa tampar på utsidan”
Indirekt menade han att vi skulle hålla i oss med ena handen för att inte trilla i sjön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar