I helgen tog vi en lång promenad på skärgårdsisen. Vi började vid badplatsen inne i viken där tomma husvagnar väntar på att vårsol och värme skall räcka till. Isen låg vit med små fält av blåis där snön blåst bort. Islandskapet var öde.
Att gå på is ger en känsla av frihet. De älskade hundar som vi traskat med genom åren brukar få tokspel och rusar runt i stora cirklar med öronen fladdrade. Ibland halkar de till och då ser de för ynkliga ut.
Vi följde ett skoterspår som gav oss trygghet. Även om spaning visat att isen är upp till en halv meter tjock så finns det alltid en oro över att isen inte håller.
Torra träd vid strandkanten hade fallit ner. Ett blått nylonrep lindad kring en stubbe hade sannolikt glömts bort av någon gästande båt förra sommaren. Vi rundade första udden och mötes av en bister nordvind som lade ner sig efter en stund.
Is har alltid funnits där under mitt liv. Mina första år på 40-talet var jag på en ö i mellanskärgården. Det var under andra världskriget då vintrarna var kalla. Jag kördes runt i en vit getpäls med toppig huva på spark med en låda på sätet där jag stoppades i ett fårskinn. Farsan fiskade på isen och vi hade kaniner i bur.
Senare flyttade vi till Stockholm och jag jumpade en gång på Riddarfjärdens isflak och blötte ner mig och sprang hem och gömde byxorna. Jag vågade inte berätta. Ett idiotiskt tilltag.
Min värnplikt i början av 60-talet gjordes delvis på statsisbrytaren Oden (den Gamle) och vi låg i Bottenviken och assisterade. Mycket is var det. Ibland träffade vi finska säljägare som drog en öppen båt på isen som de sov i. Den dundrade och brakade hela tiden i hytten som låg ner vid isranden och när Oden ibland passerade öppen vatten så vaknade vi av att det blev tyst..
Under 80-talet då ubåtslarmen stod som spön i skärgården var jag med kustjägarna på en vinterövning Ishav. Unga pojkar som skidade i kolonn med tunga packningar. De undervisades av en lokal fiskare som lärde soldaterna att fiska på isen. De tältade och övade spaning och iskunskap.
Lustiga isminnen dyker upp. En gång försökte jag lär mig att köra svävare men misslyckades alltid att svänga. For som ett torrt löv över den blanka ytan.
Nu fikade vi på en udde och mindes sista rundan med vår boxer i slutet av 80-talet. Han gillade att springa på isen. En gång på väg hem lade sig dimman tät och vi såg bara några meter. Boxern lunkade på och vi följde i hans spår till stranden dök upp och vi var nästan hemma. Hundar har koll på läget. Idag saknade vi honom.
Vi tog landvägen hem över ett fält fullt med granar som planterats efter något ljushuvuds förslag i EU. I dunklet under grenarna sover vildsvinen.
Nya tider, nya tag - men samma is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar