Båtlivspaning: ADJÖ KÄRA ALGOT!

  

Bildtext: Avsaknad av registrering gör det nästan omöjligt att spåra ägare till skrotbåtar som lämnats i naturen. Med bilarna är det bättre ordning men förr var det vanligt att lämna bilvrak i skogen.
__________________________________________

     Har en båt en själ? undrade vi häromdagen när vi tvingades köra vår gamla bil (OBS!) till skroten. En morgon kom en stor bil med specialsläp till bostaden och lyfte upp  vår Opel Astra från 96, chauffören fick sin begärda gula lapp till Transportstyrelsen och så bar det av till skroten. 
   Vi fällde en tår "Algot" hade tjänat oss väl genom åren men senaste tiden stått still i garaget. Vi senaste besiktningen konstaterades rost i främre bromsröret som måste bytas ut. Dyrt, dyrt sa verkstan som inte uppträdde som en rövarkapitalist och vi konstaterade att nu måste vi ta ett negativt beslut - om inte annat för att "Algot" kostat lika mycket i reparationer och mer därtill än de 42.000 kronor vi betalade för 10 år sedan. Det var allt från byte av kamaxelrem och trasig växelåda och annat. Innan lastbilen till skroten kom hann vi i alla fall med en sista runda efter Strandvägen där vi kunde blicka mot horisonten.
  Vad har nu denna skrotbil med båtar att göra? Jo numera sköts gamla bilar effektivt genom bilprovning och registrering. För det mesta vet myndigheten vem som äger bilen och om den börjar bli trafikfarlig.
  För båtar finns ingenting utom möjligen båtägarens samvete. Förr i tiden på träbåtens tid hade båtklubbarna "ruttna raden" det vill säga en flotta av vrak som skulle eldas upp.
  Numera är det flesta båtar som ligger övergivna här och där byggda i glasfiberarmerad polyesterplast som man inte tänder på hur som helst. Skall du skrota en båt får du köra den själv till någon återvinningsstation och betala en slant. Det är lättare för den samvetslöse båtägaren att bara lämna båten någonstans i naturen det vill säga begå ett miljöbrott enligt miljöbalken. Men det går inte att bevisa för det mesta. 
  Genom åren har jag följt några halvhjärtade försöka att komma till rätta med denna miljöförstöring. Bästa förslaget var en skrotpremie hos båtbanschen - men det gick inte för den så kallade av-an-cen blev för låg.
  När det tänker båtlivet ta ansvar för sina skrotbåtar?
  En båt har liksom en bil en själ och därmed har rätt till ett värdigt slut.

Omläsningen: Välkommen att läsa bloggen skriven 29 november 2009 - alltså för nästan fyra år sedan - om skrotprojektet på Muskö och båtindustrins tillkortakommande när det gäller skrotbåtarna. Skämligt?/AÖ