Sjövet: OM KONSTEN ATT "BÄNKA" !

Bildtext: Se upp för farvattnet innanför sjökortets tremeterskurva (nedre bilden) Där vilar många okända grund som kan ställa till det.
Passare, transportör och linjal är annars navigatörens bästa vänner.
_______________________
 Att "bänka" till sjöss innebär att med en stickpassare ta ut ett mått i sjökortets latitudskala - en sjömil kan det vara - och sedan förflytta passaren stegvis över en kurslinje och på så sätt få fram räknad distans.
  Det slog mig häromdagen då jag i gömmorna rotade fram en passare och en transportör. Dessa verktyg påminde mig om tiden till sjöss på de Stora Haven då vi kollade kursen till Honolulu, Cartagena, San Diego, Vancouver, Antwerpen några av de exotiska platser vi seglade på. För att inte tala om "middagsarbetet" på bryggan då vid med solens hjälp räknade ut läget och då med hjälp av passare och transportör, och inte minst -sextanten. Geniala verktyg. som använts av generationers sjömän på världshaven.
  Att de nu blivit aktuella bero på att familjens nästa generation har blivit med segelbåt och då fick farsan en fråga om jag hade nåt kvar i gömmorna. Allt medan jag letade så steg sjökänslan hos både hustrun och jag när vi seglade upp och ner efter kusten och ibland tog en avstickare till Danmark.
  Det var på den tiden då alla appar, Ipads, elektronisk sjökort och andra nymodigheter lyste med sin frånvaro - för att inte tala om GPS:en som nu är varje båtäkares egendom. Då körde vi med krysspejling, två pejlingar och utseglad distans, enslinjer - nautisk godis som fungerar fortfarande.
  Det var inte bättre förr - men klart annorlunda. Jag har fortfarande en manisk skräck för farvattnet innanför sjökortets tremeterskurva där det finns okända grund som ingen elektronisk manick kan avslöja. Vi har ju bonkat på någon okänd sten genom åren och de båtfarare som påstår att de inte varit på grund någon gång tror jag inte på.
   Att navigera är en konstart och med de gamla metoderna går det minst lika bra som med de nya. Jag känner olust av att stirra ner i en burk och villa gärna ha horisonten framför mig. Radarcertifikatet som jag tog på 60-talet hjälper så till vid att undvika kollision om man känner till felkällorna.
  Ibland kör det ihop sig. En gång som ung styrman ifrågasatte skepparen min beräkningar när vi skulle ta lots in till San Francisco.
Han kopplade ur autopiloten mitt ute på Stilla Havet och började styra hit och dit. Med kollisionen mellan Stockholm och Andrea Doria i minnet skrev jag i skeppsloggen:
  "Varierande kursen enligt befälhavarens anvisningar!"