Spännande fråga inför det svenska riksdagsvalet i september. I EU-valet backade de etablerade partierna något medan vänstern och de högerextremistiska i mediabruset utsågs som "vinnare".
I den politiska sönderslitning som tycks påverka Europa så frodas nationalism och statsegenytta vilken i vissa fall kan gynna den inhemska försvarspolitiken.
Plötsligt få då försvarsalliansen NATO en betydligt mer sammanhållande roll i ett säkerhetspolitiska läge när Ukrainakrisen med rysk huvudaktör (Putin) skapar ett osäkert läge som får oss att tänka på allt dåligt typ Georgienkrisen 2008.
Har tiden nu kommit för Sverige med sin ihåliga neutralitet att ta steget in i NATO? Ett toppmöte är på gång framöver.
Inom alliansen så är NATO-vänligheten tydlig inte minns hos folkpartiet som drivit frågan i många år.
Inom nya vänstern med Fi som till synes en splittrande kraft så är V för ökade anslag till försvaret sannolikt för att de är starka motståndare till NATO-anslutning. Vad Fi står i försvarsfrågan är dunkelt - typ det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Mp slutligen vill enligt vissa signaler fortsätta minska anslagen till försvaret och tror på dialog mer än på kulsprutor. Får mig att tänka på Chamberlein den brittiska premiärministern som viftade med ett papper efter möte med Hitler och talade om "fred i vår tid" - strax innan andra världskriget brakade loss.
Valet i september blir sannolikt avgörande för trovärdigheten i den svenska säkerhetspolitiken.
Heja den fredsbevarande effekten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar