När kanonen blev ett verktyg i krigskonsten så förändrades förutsättningarna för den enskilde soldatens möjligheter att överleva på slagfältet. Så är det fortfarande även om förmågan att bekämpa fientliga kanoner har utvecklats.
Första världskrigets massdöd av soldater i skyttegravar glorifierades av filmbranschen under en tid. Här en film med Kirk Douglas med fokus på enskild hjälte i skyttegravskriget någonstans på västfronten.
__________________________________________
En benämning som vi fått leva med sedan 1960-talet är "kanonmat". Det syftar förmodligen till att vi vanliga soldater som tvångsinkallas till krig inte har en chans utan går döden till mötes i någon artillerioffensiv och försvinner sedan i en massgrav.
Andra lite mer hånfulla kommentarer har varit typ "leka krig" .
Jag har två vänner som upplevt krig på riktigt - en kvinna från Tyskland fd Ostpreussen som förlorade två bröder vid slaget om Stalingrad som blev en vändpunkt i kriget på ostfronten.
Hon fick ett brev från kompanichefen som sade att hennes bror stupade i kampen mot bolsjevikerna. Andra brodern stupade och försvann anonymt i någon massgrav. Det kom inte ens ett brev.
Hon flydde i sista stund undan den ryska offensiven och kom senare till Sverige. En gång efter kriget och Berlinmurens fall 1989 besökte hon barndomshemmet i nuvarande Polen men fick inte komma in i "sitt" gamla hus. Det var en traumatisk upplevelse för henne.
Min andre vän - också tysk - tvångsinkallades som 16 åring och fick en bössa och sex skott och slängdes sedan ut till fronten. Han togs till fånga av ett amerikansk förband som överlämnade honom till ryssarna ( uppgörelse i Jalta) som i sin tur sände honom till Ukraina och fyra års slavarbete och svält. Han hämtades av Röda korset fyra år senare och vägde då 30 kg
" Det viktigaste jag lärde mig under fångenskapen var att stjäla. Alla stal. Vi fångar och våra vakter - så fort vi fick en chans, berättade han."
Han kom senare till Sverige och skapade sig en framtid här. Berättar ogärna om sin tid som ung soldat i Wehrmacht i andra världskrigets slutskede.
När jag läser om den aktuella försvarsdebatten tänker jag ibland på ordet "kanonmat" och ibland på på mina tyska vänner. Deras öden visar att kriget i Tyskland drabbade civilbefolkningen och unga män under Hitlers tyranni minst lika hårt. Men det talar mindre om dem. Möjligen anser somliga att det var rätt åt dem.
Det är sällan eller aldrig dessa frågor kom fram på tidningarnas ledarsidor - de har gärna en tendens till att klicheér typ "kulor och krut" eller "ärtsoppa och JAS-plan". Det sänker trovärdigheten i vad ett försvar för Sverige verkligen handlar om inte minst nu när det säkerhetspolitiska läget i öster är skakigt.
Ett lands försvar skall i första hand vara avskräckande inom ramen för tröskeleffekten - det vill säga det skall kosta mycket att hoppa på oss. Om ändå olyckan och kriget kommer handlar försvarsförmågan ytterst om vilka som skall offras för att andra skall få vara kvar i ett fritt land.
Jag tänker ganska ofta på farsan som ställde upp som stamunderofficer i flottan under två världskrig och också besökte Ukraina på en långresa med Fylgia när det begav sig under mellankrigstiden.
Jag är uppväxt med historier från Konstatinopel (forna Istanbul) och Odessa i Svarta Havet. Långresan i Medelhavet och upp genom Bosporen hade satt djupa spår i farsans minne.
En gång vid våra intressanta mötensporde jag i ungdomlig omdömeslöshet om inte han och hans kompisar var en slags"yrkesmördare" och då blev farsan fly förbannad. Han var utbildad minexpert som med fara för livet svepte minor på västkusten och förlorade flera kompisar när en minsvepare sprang i luften.
Han höll en sjunkbombsmekanism som ett nyfött barn i famnen i en avskedsintervju i den avsomnade Stockholms-Tidningen när han gick i pension på 50-talet. Farsan dog 72 år gammal år 1965 på Södersjukhuset i Stockholm. Jag var då 26 år och hade gått iland efter åtta år till sjöss på de stora haven.
Dryga fyra decennier senare med ett till synes avslutat kallt krig mellan öst och väst, vilar en tystnad över de kadrar av svenska män och kvinnor som ägnade sina liv åt att ingå i ett försvar som hade turen att aldrig riktigt hamna i ett skarpt läge i en tysk eller sovjetisk invasion. Det senare fanns med i planeringen om den ryska offensiven i söder hade gått snett.
Jag fick en nostalgichock häromkvällen vid en spaning på TV4:s matprogrem "Halvåtta hos mig" En ung sjöman i blåkrage var från Kalmar var med och brassade käk. Han serverade bland annat en styrbordsmacka och talade om "nu skall jag gå ut i byssan så kan ni kolla runt lite". Sjömannen jobbade ombord i ubåtsbärgningsfartyget "Belos" som ska rädda ubåtsmän från havets botten.
Han fick mig att minnas dagarna under Kubakrisen i början av 60-talet då vi sköt kpist på skjutbanan i Karlskrona och sedan ett minnesskutt över till soldatprovet hos Svea Livgarde på 80-talet då ubåtslarmen i skärgården stod som spön i backen.
Var finns den eviga freden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar