Nyfikna båtbarn

”Farfar…åka stooor bååt!”, hojtar Erik. Iklädd flytväst stegar han ut på bryggan och svajar lite för nära bryggkanten. Storasyster Johanna och mellansyrran Emma försöker med milt våld hålla i honom.
Båtliv och barn hör ihop. Det har jag fått känna på under årens umgänge sommartid med barnbarnen . Båtliv i stort som smått har en stark påverkan på barnasinnet. När en midsommar midsomras åkte den stora passagerarbåten till Ön så röt kulingen över Mysingen och vågorna gick höga. En våg gick över stäven och vatten rann in i salongen. Ett rufsigt svartklätt hilly-billygäng blev plötsligt bleka om nosen och stängde av sin vrålande bergsprängare.
Storasyster Johanna och jag satt på akterdäck när hon plötsligt sa.
- Farfar – får jag hålla handen!
Barn är trygga när vi vuxna är trygga. När vi senare under sommaren lämnar Gruvbryggan vid Utö för att stäva sydvart mot Ön så drog sjöbrisen upp små korta vågor. Båten började stöta och jag drog ner varvtalet till strax över tretusen. Stötande och ryksjön över stäven påverkades till synes inte systrarna. De somnade helt sonika under hardtopen. Deras solblekta hår lyste när huvudena hoppade till mot dynorna.
Vem kan sova som ett båtbarn i motsjö?
När sönerna var i samma ålder var ritualen vid avgång nästan densamma. Flytväst på, kliva ombord, stuva in allt inklusive serietidningar i nätkorgen, kasta loss, sätta segel och styra ut. När tampar var uppskjutna och mor och far pustat ut och skeppshunden Ale lagt sig till rätta i lä, då somnade sönerna. De kunde sedan sova i flera timmar medan sjömil efter sjömil lades under kölen.
Minstingen Erik upplever båtlivet med blandade känslor. Strax innan han kommer ombord är han upplivad och vill stå och hålla i ratten. När sedan motorn puttrar igång och båten lämnar bryggan blir han stillsammare. I takt med att farten ökar och motorbuller och aktersprutet är påtagligt blir han allvarsammare och kollar med sina bruna ögon allt inte minst farfars ansikte.
Barn i båt handlar delvis om balans mellan frihet och tvång. Flytvästen är ett måste för barn. Små barn som inte kan simma sjunker om de trillar i sjön. Snabbt går det också. Det är inte säkert att de flyter upp.
En stenhård gräns för flytväst på är det som gäller. För oss har det inte varit nåt problem. Alla tre tar på sig västarna utan knot. Lite krångel kan det vara med grenbanden. Erik struttar omkring i sin väst och ser nästan högmodig ut. Men om inte farfar har flytväst då krackelerar denna flytvästregel.
Jag är starkt präglad av min far skeppsgossen Ivar som var stenhård när det gällde säkerheten ombord. Han lät mig ro lillbåten när jag var sex år och nyss lärt mig simma. Men jag hade aldrig flytväst. De sällsynta flytvästarna som fanns på 40-talet var några hårda oljedoftande saker som var olustigt kroppsfientliga.
”Sitt i båten!”var Ivars paroll plus järnkoll på åror och tampar. Såg häromdagen några skärgårdsturister i en hyrbåt som stod upp och viftade med årorna. Scenen var som hämtad ur en slapstickfilm. Då tänkte jag på farsan. Landkrabbor, hade han grymtat.
Johanna, Emma och Erik har i sommar fått en början till vattenvana. Det har lekt i stranden med en surfingbräda. Suttit och plaskat med fötterna och försökt stå upp och hålla balansen. Johanna och Emma kan doppa huvudet utan problem. Emma är mest frusen av sig och går då upp och värmer sig i badrocken. Sedan går hon i efter en stund. Johanna kan ligga i länge.
Erik håller sig i strandkanten. Han kan gå ut några meter tills vattnet räcker till knäna och sträcker ut händerna som om han tänker dyka. Men han dyker inte. Möjligen är det varseblivningeffekten. Någonting håller honom tillbaka, och skall få så göra. Tids nog doppar han nog sig.
Vattenvanan är oerhört viktig. Ett barn som lärt sig vattenvana blir i bästa fall inte like panikslagen om hon eller han med flytväst på rågar trilla i sjön. Hur som helst så måste uppsikten från de vuxna vara total inte minst när barnen blir säkrare. Riskfaktorn är alltid hög även på grunt vatten.
Båtlivet och badlivet har denna sommar på Ön börjat forma Johanna, Emma och Erik. Förhoppningvis kommer sjölivet att göra dem trygga och berika deras liv.
Storasyster Johanna markerade tydligt att båtliv för med sig vissa färdigheter i gott sjömanskap. När semestern var slut och vi närmade oss bryggan i Nynäshamn efter överfarten så bad jag henne ta förtampen och stå beredd på babordssidan. När vi backade upp och lade till så sa jag med kaptensröst:
- Johanna, nu kliver du upp på bryggan och går fram med tampen och drar den genom ringen.
Hon tittade på mig och det blixtrade i ögonen. Svaret lät inte vänta på sig.
- Farfar, det vet jag vääl!