Handlod, luftkompass, pinnkompass, skäddlogg, logglas, jakobstav och sextant är några av de navigationsinstrument som segelfartygen sannolikt hade på 1700-talet på sina resor över världshaven. De hittade fram med hjälp av i våra moderna ögon ålderdomliga instrument.
Satellitnavigator GPS, elektroniska sjökort, aktuella väderfax, satellittelefoner och annat modern teknik lär bli hjälpmedel på denna resa. Förhoppningsvis så prövar sjöbefälet också att parallellt föra bestick med hjälp av de gamla beprövande metoderna.
Navigationskonsten var ganska väl utvecklad när den omtalade Ostindiefararen sjönk utanför Göteborgs hamninlopp år 1753, det vill säga för 250 år sedan.
Under denna tidsepok löstes inte minst det så kallade ”longitudeproblemet” med hjälp av engelsmannen John Harrison (1693-1776). Han konstruerade en klocka (kronometer) som var så exakt att navigatören med mycket små avvikelser kunde avläsa tidsskillnaden från den så kallade 0-meridianen i Greenwich, England och lokal tid ombord.
I kombination med höjdmätning av himlakroppar blev positionerna till sjöss mer tillförlitliga.
Latituden räknades ut genom att mäta solens höjd över horisonten vid middagstid. Nattetid mättes latituden med hjälp av Polstjärnans höjd.
De vinkelmätningsinstrument som förekom på 1700-talets segelfartyg var jakobstav, kvadrant, sjöastrolabium och oktant alternativt sextant.
Jakobstaven kallas på svenska för ”gradstock”, och lär ha införts i Europa i slutet av 1400-talet och vari i bruk till 1700-talets mitt. Till gradstocken hörde tre till fyra kryss, som valdes beroende på solens höjd. Den mot solhöjden svarande vinkeln erhölls på stocken invid krysset och fartygets latitud kunde fastställas något så när.
Sextanten är det mest kända instrumentet för vinkelmätning till sjöss och uppfanns år 1757 av den engelske sjöofficeren Campbell.
I övrigt så var handlodet var ett av de viktigaste och äldsta instrumenten. Med lodets hjälp mättes vattendjupet i okända farvatten. Redan på 400-talet före Kristus födelse omtalas bruket av handlod av Herodotos.
Blylodets och järnlodets form har inte ändrats mycket genom århundranden. Vanliga handlod väger 4-6 kg, så kallade djuplod 12-30 kg. En urgröpning i botten på lodet var avsedd för talg och krita kunde avläsas med hjälp av de som fastnade i fettet, till exempel sand.
När Ostindiefararen i Göteborg förliste 1753 så hade kompassen funnit i Sverige minst 200 år. Omkring år 1550 infördes kompassen på svenska flottans fartyg. Ett av de äldsta kända kompasserna på 1700-tals fartyg bärgades från Älvsnabbsvraket i Stockholms södra skärgård.
Luftkompassen användes uteslutande fram till i början av 1800-talet då den ersattes av vätskekompassen som uppfanns i England år 1813.
Den magnetiska fartygskompassen visar riktningen mot norr med jordmagnetismens verkan. Kompassen påverkas av olika felkällor bland annat ”missvisningen”, som varierar var någonstans på jordklotet som fartyget befinner sig.
När Columbus seglade mot Amerika i slutet av 1400-talet hade han sannolikt bra koll på kompassen. Forskare antar att han kontrollerade den lokala missvisningen genom att pejla polstjärnan som står rakt i norr.
Pinnkompassen var ett intressant hjälpmedel för 1700-talets navigatörer. Den är en anordning för att ombord under vakten notera styrda kurser och seglad distans. Pinnkompassen består av en snidad träskiva med en övre del utformad som kompassros med streck och en undre, ibland rektangulär del, med plats för markeringar.
Med hjälp av pinnar markerade rorsmannen de kurser han hållit under sin vakt. Ett pinnhål motsvarar tillryggalagd distans under en timma. Efter vaktens slut räknades ut fartygets kurs och seglade distans.
För att mäta fartygets fart användes en ”logg”. Engelskans ”log” betyder ”träkubb”. En tidig metod att mäta farten var ett kolla en träbits rörelse i vattnet och ”loggning” finns angivet i den marina litteraturen sedan slutet av 1500-talet.
Äldsta loggtypen kallades ”skäddlogg” och bestod av en träkvadrant med tre fästpunkter för linan och uppfäst på en rulle med handtag. Skivan ställde sig vertikalt i vattnet och genom motstånd löpte linan ut på rullen. Logglinan – cirka 100 meter i längd – var uppstucken i längder markerade med små tampar eller knopar. Tiden mättes med ett ”logglas”. Den utlöpta linlängden avlästes genom att räkna antal knopmarkeringar och det antal nautiska mil – sjömil – fartyget seglat i timmen.
Därav fartangivelsen ”knop” och 1 knop motsvarar 1 sjömil (1 852 meter) per timme.
Satellitnavigator GPS, elektroniska sjökort, aktuella väderfax, satellittelefoner och annat modern teknik lär bli hjälpmedel på denna resa. Förhoppningsvis så prövar sjöbefälet också att parallellt föra bestick med hjälp av de gamla beprövande metoderna.
Navigationskonsten var ganska väl utvecklad när den omtalade Ostindiefararen sjönk utanför Göteborgs hamninlopp år 1753, det vill säga för 250 år sedan.
Under denna tidsepok löstes inte minst det så kallade ”longitudeproblemet” med hjälp av engelsmannen John Harrison (1693-1776). Han konstruerade en klocka (kronometer) som var så exakt att navigatören med mycket små avvikelser kunde avläsa tidsskillnaden från den så kallade 0-meridianen i Greenwich, England och lokal tid ombord.
I kombination med höjdmätning av himlakroppar blev positionerna till sjöss mer tillförlitliga.
Latituden räknades ut genom att mäta solens höjd över horisonten vid middagstid. Nattetid mättes latituden med hjälp av Polstjärnans höjd.
De vinkelmätningsinstrument som förekom på 1700-talets segelfartyg var jakobstav, kvadrant, sjöastrolabium och oktant alternativt sextant.
Jakobstaven kallas på svenska för ”gradstock”, och lär ha införts i Europa i slutet av 1400-talet och vari i bruk till 1700-talets mitt. Till gradstocken hörde tre till fyra kryss, som valdes beroende på solens höjd. Den mot solhöjden svarande vinkeln erhölls på stocken invid krysset och fartygets latitud kunde fastställas något så när.
Sextanten är det mest kända instrumentet för vinkelmätning till sjöss och uppfanns år 1757 av den engelske sjöofficeren Campbell.
I övrigt så var handlodet var ett av de viktigaste och äldsta instrumenten. Med lodets hjälp mättes vattendjupet i okända farvatten. Redan på 400-talet före Kristus födelse omtalas bruket av handlod av Herodotos.
Blylodets och järnlodets form har inte ändrats mycket genom århundranden. Vanliga handlod väger 4-6 kg, så kallade djuplod 12-30 kg. En urgröpning i botten på lodet var avsedd för talg och krita kunde avläsas med hjälp av de som fastnade i fettet, till exempel sand.
När Ostindiefararen i Göteborg förliste 1753 så hade kompassen funnit i Sverige minst 200 år. Omkring år 1550 infördes kompassen på svenska flottans fartyg. Ett av de äldsta kända kompasserna på 1700-tals fartyg bärgades från Älvsnabbsvraket i Stockholms södra skärgård.
Luftkompassen användes uteslutande fram till i början av 1800-talet då den ersattes av vätskekompassen som uppfanns i England år 1813.
Den magnetiska fartygskompassen visar riktningen mot norr med jordmagnetismens verkan. Kompassen påverkas av olika felkällor bland annat ”missvisningen”, som varierar var någonstans på jordklotet som fartyget befinner sig.
När Columbus seglade mot Amerika i slutet av 1400-talet hade han sannolikt bra koll på kompassen. Forskare antar att han kontrollerade den lokala missvisningen genom att pejla polstjärnan som står rakt i norr.
Pinnkompassen var ett intressant hjälpmedel för 1700-talets navigatörer. Den är en anordning för att ombord under vakten notera styrda kurser och seglad distans. Pinnkompassen består av en snidad träskiva med en övre del utformad som kompassros med streck och en undre, ibland rektangulär del, med plats för markeringar.
Med hjälp av pinnar markerade rorsmannen de kurser han hållit under sin vakt. Ett pinnhål motsvarar tillryggalagd distans under en timma. Efter vaktens slut räknades ut fartygets kurs och seglade distans.
För att mäta fartygets fart användes en ”logg”. Engelskans ”log” betyder ”träkubb”. En tidig metod att mäta farten var ett kolla en träbits rörelse i vattnet och ”loggning” finns angivet i den marina litteraturen sedan slutet av 1500-talet.
Äldsta loggtypen kallades ”skäddlogg” och bestod av en träkvadrant med tre fästpunkter för linan och uppfäst på en rulle med handtag. Skivan ställde sig vertikalt i vattnet och genom motstånd löpte linan ut på rullen. Logglinan – cirka 100 meter i längd – var uppstucken i längder markerade med små tampar eller knopar. Tiden mättes med ett ”logglas”. Den utlöpta linlängden avlästes genom att räkna antal knopmarkeringar och det antal nautiska mil – sjömil – fartyget seglat i timmen.
Därav fartangivelsen ”knop” och 1 knop motsvarar 1 sjömil (1 852 meter) per timme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar